En värld av BILDER

På dagen för 27 år sedan föddes jag på Karolinska Sjukhuset. Då visste du att du hade MS men inte hur ditt liv skulle arta sig. De sista åren kunde du inte äta eller gå på toa själv. Till slut försvann även allt vett och sans och du var inte den mamma jag växt upp med.

Men de minnena är inte de starkaste för mig. Vad jag minns är kärlek. En kärlek som aldrig tog slut hur mycket än sjukdomen slog dig, sparkade på dig och förtryckte dig. För sex år sedan kämpade den ner dig och jag kan inte längre säga att jag älskar dig.

Visst, vi bråkade ofta. Vi sa elaka saker och gjorde varandra illa. När jag tänker tillbaka på det vill jag be om ursäkt och bara ge dig en lång kram. Jag tror att du vill göra samma sak. För mitt i våra bråk fanns ändå en förståelse. För att varken ditt eller mitt liv var som det skulle. En ung tjej ska inte behöva sitta i rullstol med sina grusade drömmar – och hennes son ska inte behöva vakna tre på natten för att hjälpa henne att gå på toa. Men sådan var verkligheten och vi tog oss den an tillsammans.

Trots att vi bråkade och kunde vara elaka mot varandra så ville jag inte att någon skulle säga ett ont ord om dig. För klasskamraterna var det säkert konstigt eftersom de skämtade om andras föräldrar på samma sätt, och det var fullt accepterat. Skämten var förstås inte illa menade utan av den typen som man drar som tonåringar. Men du var min stora idol och jag visste hur svårt du hade det. Jag ville inte att någon skulle skämta på din bekostnad.

När jag blev mer och mer djurgårdare följde du med mig till Globen för att se på matcher. Trots att du hatade sport, förmodligen mer än någon annan förströelse skapad av människan, följde du med gång på gång och inte ens då kunde du visa hur tråkigt du tyckte att det var. Du frågade då och då om jag ville gå på match och det ville jag så klart. En gång när jag var gammal nog för att gå på matcherna själv bokade du biljetter utan att säga något, eftersom du ville följa med mig på det jag tyckte var roligast av allt.

En gång tvättade du min älskade djurgårdströja i 90 grader. Du kunde inte se reglagen på ovansidan av tvättmaskinen och tröjan blev förstörd. Jag skrek på dig. Jag var förstås mer ledsen för att du inte kunde vara en mamma som alla andra än för tröjan. En tröja hit eller dit, det spelade ju ingen roll. Och hur mycket jag än älskade dig undrade jag varför du var sjuk och pappa var en okänd person flera hundra mil bort. Livet kändes orättvist. Andra hade ju två friska föräldrar hemma. Jag blev arg. Efteråt förstod jag hur jobbigt det måste ha varit för dig. Förlåt.

Du påpekade alltid att allt var möjligt. Du ville alltid att jag skulle veta att jag kunde bli och göra vad som helst. När jag pratade om mina drömmar blev du alltid lika exalterad över dem – hur omöjliga de än var. Du trodde alltid på mig. I alla lägen. När jag ville bli astronaut köpte du filmen Apollo 13. Att astronaut kanske är planetens svåraste yrke att bli nämnde du aldrig. Jag tror faktiskt inte ens att du tänkte tanken.

Du kunde inte resa utomlands men vägrade låta din sjukdom stoppa mig från att uppleva det som du gjorde när du var ung. Du reste massor och när du blev sjuk var minnena och vetskapen om att du levt ditt liv till fullo en tröst. Sjukdomen fick inte stoppa mig från att se världen som du gjort. Du lät bli att äta, köpte inget till dig själv och letade upp massa stipendier som gick att söka. En resa var förstås inte nog, för andra barn kunde ju resa iväg oftare med sina familjer, och du såg hur roligt jag hade haft det när jag kom hem. Till slut kom jag iväg på en språkresa till England. Året efter reste jag till Jersey för ännu en språkresa. Och året därpå läste jag engelska i Kalifornien under fyra veckor – en av de roligaste perioderna i mitt liv.

Du visade alltid vägen själv med att ta dig an svårigheter som få andra i din situation hade orkat. Du engagerade dig politiskt trots att du på slutet inte ens kunde skriva själv. Men det var ingen anledning att sluta kämpa för allas lika värde och de svagas rätt. Detta trots att du utan dåligt samvete hade kunnat räkna in dig i denna grupp. Men att andra skulle ha det bra var alltid viktigare för dig.

Samtidigt slogs du för dina rättigheter också. Ingen skulle säga åt dig att du var sjuk och inte kunde göra samma saker som andra. Gatukontoret fasade av trottoarkanter så att du kunde ta rullstolen till mormor en kilometer bort. Nu är alla trottoarkanter avfasade. Stor & Liten tvingades ordna en hiss så att du kunde köpa julklappar och födelsedagspresenter till mig.

Strax innan psykosen förstörde dig även mentalt träffade jag min första flickvän och du var så glad för min skull. Du och jag pratade om det mesta och med en flickvän var det förstås dags för samtalet med stort S. “Tänk på preventivmedel och var försiktig.” 30 sekunder senare var Samtalet över och det var inte det minsta pinsamt. Hur många föräldrar i världshistorien har lyckats med det? Du visste att du inte behövde säga mer än så.

Efter att psykosen tagit den riktiga du ifrån mig kunde vi inte prata ordentligt. Argument och resonemang gick inte in. Du upprepade saker gång på gång. Vi skrattade ofta åt de konstiga saker som du sa vid familjemiddagarna, fast innerst inne grät jag bara. Du var inte längre den mamma som jag gråtit, skrikit och skrattat med. Du glömde bort saker. Men en sak glömde du aldrig. Du älskade mig precis lika mycket som tidigare.

När du låg på sjukhuset, vit och livlös, med blålila fläckar som ett sista bevis på att inte ens du kunde stå emot. Då kunde jag inte längre säga hur mycket jag älskade dig. Jag sa det ändå, till en kropp, ett vackert skal, som rymt så mycket glädje, vilja, kärlek och liv. Men det var inte samma sak.

Men jag vet att du ändå finns där någonstans. När jag saknar dig som mest tar jag på mig det halsband du fick när du föddes. Jag vet att du är med och tror på mig. Du hejar för fullt från Nangijala där du och morfar återförenades efter många år.

Tack inte bara för att du den 24 december 1984 gav mig mitt liv, utan för att du från den dagen och framåt trodde på mig, lärde mig rätt och fel och att det viktiga är att ta till vara på livet. Numera önskar jag aldrig att jag haft en annan, frisk, mamma. Ingen annan hade kunnat visa mig vägen i livet bättre än du.

Tack.

Jag älskar dig.

Fyra timmars vandring igår. Tre timmars vandring idag. Båda dagarna uppför berg. Idag dessutom med start 4.30 för att hinna upp i tid för soluppgången.

Pinnade på ordentligt och trots att många var iväg före mig kom jag upp som trea. Så jobbigt var det faktiskt inte (eh, jo, hade krampkänning i högra vaden redan efter en kvart). Men roligare att gå fort än långsamt resonerar jag. Och det var väl värt besväret att ta sig upp och se soluppgången från att de första strålarna kom över bergen i öster.

Efteråt åkte jag till Mitzpe Ramon i min numera rätt skitiga Ford Focus. Hittade Ben & Jerrys här, Cinnamon bun, som inte finns i Sverige. God! Nu slöar jag i det mycket mysiga vandrarhemmet The Green Backpackers soffa. Kanske tar mig ut på en promenad längs kraterns kant här om fötterna är med på det. Ska vara otroligt vackert i alla fall.

Ibex, de knallar runt på gatorna här i Mitzpe Ramon och äter gräs samt bladen från träden. Ser rätt lustigt ut när de står på bakbenen. Totalt orädda är de också. Tamvilda eller vad man ska kalla dem. Gäller att hålla koll när man är ute på vägarna. Fast trafikskyltarna varnar bara för kameler nära vägen (inte på, dock).

Man vet för övrigt att man befinner sig på annat håll än vanligt när man vaknar vid midnatt av extremt lågt flygande stridsflyg. Övernattar man vid en gräns så gör man (halva Döda havet är jordanskt).

Sov i Ein Gedi i natt för att hinna upp tidigt för att vandra i nationalparken, dels för att komma undan värmen, dels komma undan hundratals skolbarn. Och tur var det, för när jag var på väg ner såg jag sjuka mängder med barn såväl som utländska turister. När jag gick den 2,5 timmar långa turen mot toppen gick jag om en grupp ungdomar som stannade vid vattenfallet i början på parken samt två amerikaner. Eftersom ingen annan gjorde toppbestigningen gick jag i all min ensamhet. Underbart! Otrolig utsikt över bergen och södra delen av Döda Havet.

När jag kom ner från toppen stod en parkvakt och väntade. Kollade om allt var bra och om jag hade vatten, vilket jag hade. Sen ledde han mig ner en stig förbi flera vattenfall och “pooler” ner till en otroligt vacker grotta. Där fick jag nytta av mina nya skor. Gick i vatten och skorna kändes torra efter två minuter…

Blev totalt fyra timmars vandring idag så fötterna är lite ömma efter att ha gått på både massa småsten och större stenar. När jag kom för att checka in på vandrarhemmet i Masada var inte rummet klart. “Ta ett dopp i poolen” så länge blev receptionistens tips. Sagt och gjort, plask och plums ner i det minst sagt skönt svala vattnet. När jag kom upp var rummet fortfarande inte riktigt klart så jag körde för att kolla matutbudet och Internet i Ein Bokek 15 km söderut. Finns en del att välja på här eftersom massa stora hotell placerats här. Ser rätt lustigt ut. Öken, öken, öken, lyxhotell och McDonald’s, öken, öken, öken. Men inte mig emot nu som tröttnat på dåligt tillagad mat. McDonald’s är rena lyxen för mig för tillfället. Plus att de har Internet förstås. Nu ska jag köpa på mig lite till kvällens middag, för att sen lägga mig tidigt. I morgon ska jag upp en dryg timme före soluppgången för att klättra längs Snake path som ena stigen mot Masadas topp kallas.

Där ute på vattnet gick Jesus för några kalenderbläddringar sedan. Har inte försökt på mig på något liknande även fast min flytkraft blivit oroväckande bra de senaste månaderna av för lite träning.

Tiberias är en fin stad uppe i bergen och det är som en berg och dal-bana att köra ner för de branta och slingrande backarna.

Eftersom staden ligger nere mellan bergen blir det rätt varmt. 34 grader idag men måste säga att det inte alls kändes så varmt, ens när brisen från havet avtog. Nu vid åttatiden är det 25 grader och lagom bris här vid strandpromenaden. Nästan läge för en tjocktröja.

Snart ska jag lägga mig för att komma upp till soluppgången imorgon. Vandrarhemmet är trångt, småskitigt och personalen allmänt nonchalant. På något sätt gillar jag det. Kanske igenkänningsfaktorn till alla billiga europeiska ställen man bott på under turnéer?

Klart är att jag gillar den här staden bättre än Netanya. Stannar två nätter och sedan bär det av till Döda Havet. Folk säger att där är trist. Hoppas att det är precis så – för karuseller med hög musik, leksaksbilar som barnen kör i full fart framför ens tår och krimskramsstånd skulle jag kunna åka till Kanarieöarna för istället. Öken, mycket salt vatten och en och annan ökenråtta (gnagare eller människa spelar mindre roll). Det ser jag fram emot!

Ett ordentligt åskoväder har precis dragit in över Prag – och om en timme ska jag åka vidare härifrån till Tel Aviv. Jag vet förstås att ett plan ska klara ett blixtnedslag. Ser framför mig ett dubbelt blixtnedslag bara för att.

Annars börjar det kännas att man ska till Tel Aviv. Har förvisso sett en polis med maskingevär här under kvällen. Men här vid mitt flyg – och vid gaten bredvid väntar ett El Al-plan på att lyfta till Tel Aviv – står ett par poliser kraftigt beväpnade i någon annan uniform och ser allmänt farliga ut. Misstänker att det finns någon koppling…

Jag är alltid ute i god tid och följer flygbolagens rekommendationer, vilket oftast är två timmar. Just idag innebär det lång kö till den enda öppna disken. Att man alltid ska vara bror duktig.

Den gången jag kom 50 minuter innan avgång i USA (där de rekommenderar att komma tre timmar före avgång) hade jag fritt fält till incheckningen, en person före mig i säkerhetskontrollen och sen fick jag dessutom en personlig hälsning i högtalarna när jag skulle gå ombord planet.

Ganska lätt val egentligen hur man ska göra nästa gång. Eller?

Flygbussarna moderniserar: acklimatisera dig inför semestern. Vi håller samma temperatur som ditt resmål. Obs! Gäller endast varma resmål med stadigt skinande sol och obefintlig