Ni vet Hollywoodfilmer? Sådana där A träffar B, A blir kär, B blir det inte. A försöker och försöker och till slut blir B kär. A och B lever sedan lyckliga i alla sina da’r.
Sådana filmer kan förvisso vara avkopplande att se ibland. Men, vill man se en film med ett djup som på ett skrämmande sätt analyserar historien, ja, då ska man gå och se Shutter Island.
Innan filmen började hade jag helt missat att Martin Scorsese var regissör. Efteråt förstod jag. Vilken fantastisk film. Från att ha varit på gränsen till att tippa över mot en skräckfilm gick den på slutet mot att vara en väldigt skrämmande historisk berättelse över människans agerande. Nu är ju Dennis Lehane den som skrivit boken som filmen baseras på så han ska inte glömmas bort. Scorsese förvaltar emellertid Lehanes verk väl.
Huvudrollsinnehavaren Leonardo DiCaprio är oftast skicklig i sina roller men han kan ibland bli för mycket … Leo. I Shutter Island är han inte sig själv. Han spelar sin karaktär till hundra procent.
Slutet i filmen är oväntat. Några yngre i salongen förstod det inte. För den som vet vad för skelett psykvården har i garderoben från tidigt 1900-tal däremot, för den blir filmen så mycket mer än något man går på för att slå ihjäl en fredagkväll.
