Nu är förvisso gräset på Grimsta inte äkta men grönt är det, precis som Tom Jones (och för all del Elvis) sjunger. Och hemma var jag, det var ju här jag såg BP-Djurgården på 90-talets mitt. Nostalgifaktorn var emellertid inte så hög. Publikantalet var några tusen procent högre, löparbanorna var borta och man kunde inte längre hänga ensam vid ett staket på bortre långsidan.
Men vad gjorde det. Gjorde ett jobb åt Magasin Västerort och Magasin Bromma. Bör dimpa ner i brevlådorna inom ett par veckor, annars finns den snart som pdf på nätet.
Här ett litet urval av bilder. Länge sen jag fotade fotboll och kameran hänger inte riktigt med så ta det för vad det är.
Fokuserad Kebba Ceesay.
Fotboll är inte alltid en snäll sport.
Babis Stefanidis fälls och vill ha straff.
Stefanidis bjuds på ännu en åktur.
Brommapojkarnas tränare Kim Bergstrand var lovligt arg över den uteblivna straffen. Det fick DIF-tränaren Carlos Banda erfara när han konstaterade att det borde ha varit straff men att “det är sånt som händer”. Ordvalet föll inte Bergstrand i smaken efter 38 raka matcher utan straff.
Säsongspremiär på hemmaplan, det hör inte till vanligheterna för DIF Hockey, men i går var det dags. Alltid kul att se de nya spelarna och träffa kompisar man inte sett sen förra säsongen.
Dimman inne i Hovet sög åt sig färger från bakgrunden så många av bilderna från kvällen ser förskräckliga ut. Vad fint då att Svart O. Vitt alltid är villig att komma på besök. Hygglig kille det där.
En annan hygglig kille, nåja, Hardy Nilsson såg lika elak ut som alltid. Nu är han ju inte särdeles elak, bara väldigt bestämd. Jag såg honom till och med garva, men kameran blev så chockad att den inte hann fokusera.
Nej, mitt andra hem är inte Göteborg. Men stan är faktiskt småtrevlig (bortsett från de genomlömska spårvagnarna). Vi letade mat på stan i går och hamnade på just Mitt andra hem. Maten var väl inte den bästa men livemusik och med grymt sällskap så blev det en trevlig kväll. Tyvärr är jag helt sänkt i dag. Trodde att det var förbehållet folk som drack, men tydligen inte. Åldern tar ut sin rätt när inte ens sju timmars sömn duger…
Har inte lilla kameran med och storkameran har ledigt men lite bilder finns på Jennys blogg.
I kväll var det dags för bio men bubbelpoolen lockar mer. Men först sängen en stund.
Nu är jag tillbaka i Göteborg, denna gång för jobb. Staden jag aldrig skulle sätta min fot i. Stockholms rival. Baksidan. Smutsig och dekadent. Så hette det för femton år sedan. (Nåja, ordet dekadent kanske jag lärde mig något senare.)
Sedan det där egenbestämda besöksförbudet har jag besökt stan ett tiotal gånger. Och jag gillar stan mer och mer för varje gång.
Förresten skulle jag aldrig skaffa körkort heller. Har just avslutat min fjärde sejour som chaufför på Posten.
Ni har väl slutat lyssna på mig vid det här laget.
Blinka när ni svänger och lär er högerregeln. Snälla medtrafikanter, det är väl inte så himla svårt?
Och ställ er INTE I LASTZONEN SOM OM DET VORE ER PRIVATA PARKERINGSPLATS!
(Jo, jag får vissa aggressionsbesvär när jag kör i Stockholms innerstad …)
På något sätt kan jag känna att barnskrik är charmigt. Jag störs sällan av det. Nyligen hörde jag barnskrik. Så störande var det inte heller denna gång. Det var liksom bara där.
När skriken hade ebbat ut inledde Vällingbymåsarna sina skrattsalvor, som om de för första gången sett Björn Gustafssons Carina Berg-sketch. Måsarna är väl egentligen inte så störande heller. Deras skarpa skratt får mig mest att drömma mig bort till havet.
Så vad är problemet kan man ju då fråga sig. Finns det ens ett? Här låter det väl mest idylliskt? Jorå, visst finns här ett problem. Problemet uttrycks bäst i att jag har sett Carina Berg-sketchen ett antal gånger. Den var kul de första två gångerna. Sen var den inte så himla putslustig längre.
Det i kombination med att ljuden pågick mellan 03:10-03:18 – en alldeles perfekt tid för att väcka mig till klarvakenhet – gör att jag funderar på att kontra med ett luftgevär* nästa gång. För en postchaufför måste få sin skönhetssömn, det måste han faktiskt.
* För att skjuta måsarna – inte barnet! Vad tror ni om mig egentligen?!
En 20-dagarsexpedition till Falklandsöarna, Sydgeorgien och Antarktis. Varför inte tänkte jag, det vore ju faktiskt oerhört intressant. Föreläsningar på vägen, kika in pingviner, späckhuggare och andra fantastiska djur. Sen var det ju den där haken, den som allt som oftast hakar fast i mina byxor och håller mig tillbaka.
Ja, vad är det för hake undrar ni nu. Den härdade har förstås busenkelt listat ut svaret. Den ännu ej desillusionerade däremot, för den ska jag berätta vad haken är. Den är “SEK 139 500 exklusive flyg till och från Argentina” – precis så stavas den där långa haken som inte går att haka loss så värst enkelt.
Hur jag kom på denna underbart dyra idé? Jo, gratis fotoutställningar i stan. Brutus Östlings fantastiska bilder visas på Kulturhuset (våning fem) och Seven Summits av Johan Ernst Nilson visas i stort format på Nybroplan. Rekommenderar definitivt att ta vägarna förbi där för en drömsk blick in i en annan värld.
… men så gick det upp för mig att jag bor 378 meter från mitt lågstadieklassrum.
Står i korsningen Kungshomsgatan/Scheelegatan och ser blåljus precis bakom mig. Trodde jag. Tror jag. Jag svänger snabbt in i andra körfältet och fram på övergångsstället för att ge väg. Väl där ser jag en polisbil snett bakom – utan blåljus. Man kan med andra ord undra om jag faktiskt såg blåljus eller bara inbillade mig. Jag konstaterar i alla fall att de inte grep mig för att jag körde som en idiot.
Så var första jobbveckan avklarad. Rasten mitt på dagen som sträcker sig tre timmar skulle jag ju kunna vara utan. I dag fick jag åtminstone en timmes övertid, vilket var tur eftersom någon trampat sönder pingisbollen. Det är annars stora nöjet på jobbet. En vecka krävdes för att jag skulle komma in i spelet igen, men nu vinner jag de flesta matcherna.